Morrn morrn bloggen. Vet ni, att är det inte det ena så är det det andra. Det är då ett som är säkert. Bestämde mig igår för att gå och lägga mig istället för att sitta och följa valvakan. Sedan när jag väl hade lyckats somna, så vaknade jag en kort stund efter av världens gallstensanfall. Kände bara att när fan ska det få vara nog? Jag var gråtfärdig alltså, och den obeskrivliga smärtan. Kunde varken, sitta, ligga, stå eller gå. Skyndade mig att ta medicin och till sist blev det lite bättre, och jag kunde somna om. Vaknade upp till sveriges illamående. Gallstensanfall är verkligen så vidrigt, det önskar jag inte ens min värsta fiende!

Anton är hyfsat pigg och vill leka och busa. Han är lite gnällig också mellan varven, men han är ju fortfarande sjuk. Lite jobbigt att han har så himla mycket energi bara när jag har noll. Då kommer det dåliga samvetet och slår till! Varför skulle detta anfall komma precis nu, nu när jag och Anton är själva?

Blir mer och mer övertygad om att den där rättvisa inte existerar för fem öre. Varför finns det ens ett ord som heter så?

Vad gör ni idag?

Vår dag spenderas genom att försöka överleva. Tar timme för timme idag.

Denna kväll är fylld med tankar och känslor. Det är jobbigt när man inte riktigt kan sätta ord på allt bara. Det liksom bara finns där, men går inte uttrycka. Och det är just det jag skulle behöva, få sätta ord på det, kunna uttrycka allt inom mig. Men det känns som locket är på, eller snarare fastlimmat.

Jag känner att det har varit så himla mycket på sista tiden. Kanske mer än vad man borde behöva klara av under såpass kort tid. Men livet är inte alltid rättvist. Och detta är väl en prövning, och vi ska fan i mig klara det! Men det är svårt och känns många gånger tungt. Funderar på att gå och prata med någon, prata av mig lite, bearbeta det jobbiga. Det kan ju inte skada. Är bara mycket i skallen nu, många rädslor, många tankar.

Sitter och saknar min älskling. Han ska ju vara hemma med oss. Här där han hör hemma. Vi må ha haft det lite knakigt på sista tiden. Men det är här han hör hemma, med oss. Jag har aldrig varit så säker på oss som jag är nu. Jag kommer alltid finnas här för honom, i med och motgång! Tillsammans klarar vi allt, det är jag fullkomligt övertygad om! Känns så tomt då han inte är med oss. Önskar vi alltid fick vara tillsammans, hela lilla familjen. Det är ju så det ska vara.

Nej, nu ska jag fortsätta titta på valvakan. Spännande är det. Nästan så man inte vågar titta!

Nu börjar klockan gå mot eftermiddag och jag känner segheten lamslå mig. Känner att jag skulle kunna sitta här i soffan och inte röra mig ur fläcken resten av dagen. Men såklart så kan man inte göra så. Men idag skulle jag helt klart vilja göra det. Känner mig seg i kropp och knopp. Börjar känna mig trött också. Är yr och illamående idag. Och just nu längtar jag bara tills jag får krypa ner under täcket och sova. Är det kväll snart? ;)

Har varit och vinkat av B2 vid tåget. Kändes ledsamt hade gärna haft henne kvar här! Hoppas vi får ses snart igen, men under trevligare omstädnigheter och att vi får träffas ALLIHOPA. Det ser jag fram emot!

Tack älskade vän för att du kom och hälsade på! Det betyder så himla mycket för mig. Är dig evigt tacksam.

Nu känner jag att jag vill sova. Är i valet och kvalet om man ska kika på valvakan ikväll? Känns ju som man borde sova istället, men man vill ju veta hur det går liksom! Nåja, vi får se. Är ju inte kväll ännu. Är jag jättetrött ikväll så lägger jag mig nog hellre och sover. Så man får vara så pigg det bara går imorgon, leka med lilleman. För nu blir det inget dagis för honom på ett tag. Tänkte hålla honom hemma hela penicillinkuren och sedan några dagar extra.

Nej, får blogga mer senare.

Godmorgon. Idag fick vi sova nästan ända till kl 8. Det kändes otroligt skönt. Och Anton var mycket piggare i morse och det kändes skönt. Idag åt han till och med sin välling! Vilken otrolig lättnad. Igår ville han inte ha välling, ingen frukost, inget mellanmål, ingen gröt. Yttepyttelite lunch fick jag i honom igår, och glass. Det var allt. Men nu har han redan ätit både välling och frukost idag. Det bådar gott.

Anton känns som en helt annan kille idag än vad han gjorde igår. Igår var det bara grin och gnäll och han hade så ont. Han har sovit rätt lugnt i natt också. Det behövde han verkligen. Idag verkar han inte ha speciellt ont, och feber hade han inte i morse när vi klev upp. Men han börjar få liite högre temp nu, men ändå inte feber. Så penicillinet gör susen.

Nu tänkte jag ta med mig grabbarna och gå och rösta. Jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på nu. Och det känns helt rätt.

Ska ni rösta idag? Eller har ni förtidsröstat, eller tänker ni strunta i det?

Idag har det varit en blandad dag. Det vill säga både bra och mindre bra. Det är ju alldeles förträffligt att få ha sin älskling hemma igen, om så bara över natten. Sen är det alldeles förfärligt tråkigt att sonen ska vara sjuk. Han hade ju feber igår, och en bit av natten. Men sen så i morse hade han 37,2 och jag slappnade av lite. Han var på ganska gott humör till en början. Men ganska fort började gnällandet, och febern steg raskt. Bara efter någon eller ett par timmar så hade han 39,7 i temp. Och då var han minsann inte så kaxig, han var ledsen och grät och gnällde mest, och tog sig om örat. Kände bara att det här bådar inte gott.

Han var trött men kunde inte komma till ro att sova.

När han till sist lyckades somna i pappas famn passade jag på att ringa sjukvårdsrådgivningen. Och där möttes jag av världens kö såklart. Den beräknade kötiden var 13 minuter, var den det tror ni? Nej, den var på 24 minuter! Kändes som en mindre evighet faktiskt. Under tiden låg Anton och grät i sömnen och tog sig om örat och mot halsen. Till sist var det ju min tur, och dom fick höra våra problem. Som dom först bara ville avfärda med att han var så här pga förkylningen han har. Jo visst, förkylningen hjälper säkert till att göra honom gnällig också. Men enbart en förkylning kan inte göra ett litet barn så ledsen, och få ett barn att verka ha så ont. Jag märkte ju att han hade ont. Och dom ville få det till att jag bara var nojig. Och det gick jag INTE med på. Så jag berättade att han har benägenhet att få feberkramper vid infektioner i kroppen. och ja ja då fick vi väl komma till en läkare då.

Anton var såååå ledsen när dom klämde och kände och hade sig. Var länge sedan jag såg honom så uppgiven. Det gjorde så ont i mammahjärtat, och ville helst bara slita åt mig honom och springa därifrån. Sedan blev det stick i finger och halsprov. Och det visade sig att Anton hade både halsfluss och öroninflammation!! Vilken TUR att jag inte lyssnade på henne på sjukvårdsrådgivningen! Jag måste lära mig att stå på mig mer, är GLAD att jag gjorde det idag. Man ska lita på sig själv, man ska lita på magkänslan.

Godmorgon. Idag fick jag sovmorgon, Anton valde att sova ända till kl 07.15 Det kändes verkligen helt gudomligt. För första morgonen på länge känner jag mig inte mer död än levande. Och det känns skönt att kunna få känna sig såhär någon gång också för omväxling skull.

Har besök från Stockholm nu. Min fina vän B2 kom till oss igår, och stannar till på söndag. Finns inte ord nog över hur tacksam jag är. Jag visste redan innan att jag hade en sann vän i henne, men nu är jag ännu mer säker på att hon är en riktig vän. En vän som finns där när man behöver det. Och det värmer så otroligt mitt i allt elände. Jag är så glad och tacksam över att ha henne här.

Nu ska vi snart äta någon frukost. Och dricka KAFFE! Jag drack inte en enda droppe kaffe igår. Hade inte tid att ens tänka på kaffe då. Men idag tänker jag ta och göra oss lite kaffe. Kanske man piggnar till ännu lite. Vi sitter och har gäspstuga här hemma ;) Gäspar och gäspar fast jag inte är direkt trött.

Jag ser ljusare på saker nu. Har nog mycket att göra med att jag fick sova ganska ordentligt. Allt gör inte lika ont nu, saker och ting känns inte fullt lika förtvivlat. Och jag tror allt kommer ordna sig, det kommer ta tid, lång tid, men det kommer att bli bra igen.

Tungt nu, det känns tungt nu. Det gör så ont att se någon man älskar må så dåligt. Det gör ont i själ och hjärta. Och jag känner mig så förbannats maktlös.

Det är bara konstaterat nu, det finns ingen rättvisa i den här världen. Känner mig så trött och slut på nu. Kanske får blogga när man är klarare i skallen.

Är bara så less nu.

Och du älskling, vi klarar det här, tillsammans. Jag älskar dig nu och för alltid!