Idag känner jag mig ännu risigare än igår. Och det var obeskrivligt jobbigt att kliva upp i morse. Kände mig mer död än levande. Men har man ett litet barn att ta hand om så är det bara att masa sig upp. Och när man se honom le mot en så glömmer man ganska fort ändå hur jobbigt det var att först kliva upp.

Har ont i musklerna idag. Och i armar, händer och fingrar värker det som det aldrig värkt förut. Det är jättejobbigt. Och promenaden till affären var ett helt företag. Det skar som knivar i både rygg och mage och varje andetag trodde jag att jag skulle dö, för det gjorde så ont. Men man får väl se det från den ljusa sidan, man känner ju att man lever. Och att leva är väl en fördel?

Idag kom älsklingen hem igen. Så himla skönt att ha honom hemma med oss igen. Men jag kommer leva med en ständig oro nu ett tag. Oro över mina två favoritgrabbar i hela världen. Men det kommer gå bra. Känns ju som vi är på botten just nu, och då kan det bara bli bättre, eller hur?

Nu väntar vi på att det ska bli mat snart. Inte för att jag är en dugg sugen på att äta något. Men äta måste man väl om man ska bli frisk, har jag hört. Så mat it is!