Jag kan inte förstå att tiden går så himla fort. Det är kanske inte så konstigt att man känner sig så stressad. Det känns som man varje gång man blinkar försvinner ett par veckor. Gillar inte den känslan, och jag vet inte hur jag ska komma ifrån det "tillståndet". Det är svårt att förklara hur det känns, men tiden bara rinner mellan fingrarna på mig, och jag känner mig konstant stressad. Har svårt att koppla av, ta saker och ting som dom kommer. Och hur lite eller mycket jag än hinner göra på en dag så blir jag ändå aldrig nöjd, känner alltid att jag borde hunnit lite bättre, lite mer. Gillar inte det alls. Och jag vill att tiden ska gå i en takt så att man hinner med. Men just nu snurrar dagarna bara på, bara åker förbi i en hiskelig fart.

Dom senaste dagarna har vi iofs varit ute mycket. Måndagen tog vi en heldag på stan, det var riktigt skönt att komma hemifrån lite. Och vi fyndade även lite på stan. Jag köpte bland annat en ny mobil till mig. Kände att det vart ett stort måste då min förra telefon krånglade mottagningen på. Rätt som det var försvann bara teckningen och ingen kunde ringa eller skicka sms. Och så kunde den ligga i flera timmar, ända tills jag upptäckte det och då var jag tvungen att starta om den för att teckningen skulle komma tillbaka. Och som småbarnsförälder fungerar det inte att ha en sådan telefon. Speciellt inte med tanke på att Anton lätt får feberkramper. Jag vill kunna lämna honom på dagis och känna mig trygg med att dagispersonalen kan få tag på mig om det behövs. Och då krävs en fungerande telefon. Så nu har jag en ny, en fungerande, som inte teckningen fungerar på. Och det kommer kännas mycket lättare att lämna lilleman på dagis nu när det snart drar igång. Jag vet att dom får tag i mig om det behövs. Så slipper jag gå med en klump i magen och undra.

Igår tog vi oss en promenad till Biltema. Det var jättehärligt väder. Vi skulle gå för att köpa en sop till våran uteplats, för det har varit en massa barn här i omgångar och hälsat på. Och av någon konstig anledning har alla ungarna tyckt att det är roligt att hälla ut jord och sand på stenplattorna. Jag har väl inte varit fullt lika road av det hela ;) Men nu slipper jag den ångesten när dom ska hälla jord där, för nu kan jag bara sopa bort den! Härligt! 40 välinvesterade kronor som spar mig iaf några gråa hårstrån ;)

Sen efter det blev det Ica Maxi en sväng. Där blev det dyrt för jag hittade mig en jacka! En vind/regn jacka, som jag verkligen behövde. ( Men såklart har det varit sol sen dess bara för det, innan har det regnat flera dagar i rad :P ). Jag behövde verkligen en sådan jacka, för det kommer snart en ruskig höst framför oss. Men det som var konstigast av allt var storleken på jackan. Herreknut vad det kändes underligt. Provade en i storlek L först, och sa till Patrik att den här sitter väl bra? Och njäe sa han, den var väl lite stor tyckte han. Och jag tänkte att en i storlek M kommer jag aldrig någonsin i. Men Patrik insisterade på att jag visst de skulle kunna ha en i storlek M. Så jag tog och provade den. Och ja, jag kunde ha den!!! Det trodde jag verkligen inte. Köpte lite kläder tidigare i veckan också, linne, byxor och ett par leggnings, de också i storlek M!! Herreknut säger jag igen. Jag har nog aldrig haft den storleken innan, och det känns jätteunderligt! För i huvudet är jag fortfarande tjockast på stan liksom.

Idag har jag städat. Sovrummet är dock kvar att städa, så där inne ska jag dammtorka, dammsuga och torka golvet. Lämnade det till senare eftersom lilleman låg och sov där inne. Ville inte väcka honom med att jag dammsugar. Så jag ska väl ta och sätta igång där inne snart. Och sen ska vi hinna med att gå till affären en sväng också, måste köpa hem lite frukt. Frukten är sluuut, skandal!

Vill börja med att säga Grattis till min älskade mamma på hennes födelsedag! Grattis mamma, hoppas du får en fin födelsedag!

Sen vill jag fortsätta med att det är supertråkigt väder ute. Det regnar och regnar. Det regnade inte när vi klev upp. Men när jag och Anton gick ut för att rensa lite ogräs på uteplatsen så började det regna. Det måste väl ändå vara ett tecken på att jag kan låta ogräset vara ett tag till? ;)

Det har varit så himla tråkigt väder på sista tiden. Vart är sommaren? Jag hade så stora visioner om denna sommar, men ingenting blev väl riktigt som man hade tänkt det. Så vad har vi lärt oss av det? Jo, att man får ta saker och ting lite som dem kommer. Man ska inte ha för stora förväntningar och förhoppningar, det blir vad det blir. Men det är helt okej det med. Men tråkigt jag inte tänkte så i början av sommaren.

Nu när man är ute eller ens bara tittar ut får man höstkänslor. Och det känns en smula skrämmande. För på många vis känns det som sommaren knappt har hunnit börja. Men snart är det augusti och då börjar allt allvar igen. Då är det dags för Anton att återgå till dagis och det är dags förmig att återgå till arbetsträningen. Det ska bli kul, saknar gänget där borta. Men samtidigt känns det som jag vill ha lite mer tid hemma.. Men det är väl ett par tre veckor kvar, så än är inte ledigheten slut.

Har fixat och donat lite här hemma idag. Det är något jag använt sommaren till, att försöka få lite ordning och reda här hemma. Det har inte varit lätt, för Anton vill mer än gärna hjälpa till ;) Vissa dagar har det gått bättre än andra. Men känner som så att ju mer jag hinner få i ordning innan hösten och allvaret börjar, ju mindre ångest kommer jag ha då över att jag inte hinner med något hemma. Så jag ska jobba vidare de här sista veckorna, på att få ordning. Kanske kan jag sedan bara slappna av och njuta av hösten. Jag hoppas det.

Nu ska lilleman till att vila en stund. Han är sådär trött och omöjlig, bara sliter och river i allt. Så jag sa åt honom att ta med pappa och gå och vila, och det gjorde han :) Då får jag ett par minuter för mig själv här vid datorn innan jag ska fortsätta göra lite nytta, ingen rast ingen ro ;)

Dagen har varit rätt lugn. Har städat lite medans Anton sov. Dammsugade och torkade golv. Dock hann jag inte med dammtorkningen eftersom vi skulle iväg till en kompis och grilla. Men vad gör väl det, dammtorka kan jag ju alltid göra imorgon.

I morse var Anton feberfri och rätt pigg. Så tänkte att det var helt okej att gå iväg och grilla. Och han hade roligt, dock vet jag inte om dem som vi besökte tyckte att det var lika kul när lilleman gick och rörde i precis allt som han inte fick röra i ;) Tex så hälde han ut ALLA briketter till grillen på marken, busunge! Haha

Anton var väldigt trött innan vi väl kommit hem. Så han slocknade som ett ljus nästan på en gång vi kom hem. Han fikade lite först och sen somnade han. Han åt inget vidare när vi grillade, han hade väl inte tid. Så var skönt att han fikade lite innan han skulle sova. Han vaknar ju så tidigt annars för att han är hungrig. Det är nackdelen nu när han inte äter välling längre.

Nu sitter vi och kvällsfikar lite samtidigt som vi kollar på Tusenbröder. Fick bara sån himla lust att titta på det. Sen blir det till att sova, är rätt trött.

Nu är vi hemma igen efter lite sjukhusvistelse. Fick åka in med Anton igår eftermiddag på vad vi trodde bara var en koll. Vi var båda övertygade om att vi skulle få åka hem igen lika snabbt som vi kom dit. Men det blev inte riktigt så.

Det hela började efter att vi hade varit på Ikea. Anton hade varit lite trött och gnällig där, men tänkte inte mer på det eftersom han faktiskt hade vaknat jättetidigt. När vi väl kom hem från Ikea så somnade han nästan på en gång. Helt utslagen. Sen när han vaknade ville han mest sitta i mammas knä och mysa. Mysigt tänkte jag. Men nu när jag tänker efter borde det ju ha ringt en liten klocka i mitt huvud där. Men det gjorde det inte. Efter ett tag när han hade piggnat till lite så gick jag och Anton ut på uteplatsen. Men vi hann knappt ens ut så hände något underligt. Anton stod på gräset och nästa sekund bara föll han ihop, baklänges. Tur i oturen så ramlade han med huvudet på gräset, han missade precis stenplattorna. Vill inte ens tänka på hur det hade blivit om han hade rasat med huvudet i dom. Gräset är ju hyfsat mjukt. Han gallskrek iaf, så tänkte att det måste ju vara en bra reaktion. Om dom skriker är det ju oftast ingen fara. Skyndade mig fram för att lyfta upp honom. Och då märkte jag på en gång att något var fel. Han var helt lealös i kroppen. Huvudet, armarna och benen bara hängde. Han kunde inte hålla uppe sig själv alls. Rusade in med honom och satte honom i sambons knä, och själv tog jag telefonen och ringde sjukvårdsrådgivningen. Tack för att dom finns säger jag bara! Och under tiden jag väntade på att komma fram där så tog jag fram febertermometern och sa åt Patrik att kolla en temp på honom. För någonstans ringde en klocka om att det ju faktiskt kunde röra sig om någon slags feberkramp. Men han hade ju ingen feber, trodde jag. Men tempen visade 39,3. Så jo, nog hade han feber alltid. Pratade med rådgivningen och de tyckte att vi kunde avvakta, och om de hände något mer konstigt eller så skulle jag ringa igen. Det kändes helt okej. För Anton var nästan sig själv igen efter bara några minuter. Det enda skillnaden var att han inte kunde prata ordentligt, han bara sluddrade.

Han fick ipren mot febern och efter en stund satte vi oss för att fika. Då kom nästa konstiga grej, han tappade smörgåsen och rörde armarna på ett konstigt vis samtidigt som ena handen var aningen krökt. Det kändes inte riktigt riktigt. Så jag tog telefonen och ringde rådgivningen igen. Vid den tidpunkten var det närmare en timme sedan jag hade pratat med dom tidigare. Och eftersom det ändå hade gått en timme mellan de konstiga händerlserna så tyckte de att vi skulle åka in med Anton till akuten så att någon fick kolla på honom. Och vi kände att det var bäst att åka in med honom. Så vi packade ihop lite småsaker vi kunde behöva. Men vi var övertygade om att bli hemskickade nästan på en gång igen.

Vi kom till akuten och fick snabbt komma in och få ett eget rum. Anton var väldigt trött vid det laget och somnade nästan där han satt i min famn. Klockan var närmare 19 på kvällen och han hade varit uppe tidigt den morgonen och inte sovit särskilt länge på dagen. En läkare kom in och tyckte att Anton skulle få vara kvar över natten för observation. De ville se ifall han fick någon fler sådan där episod så de fick se hur det ter sig. Speciellt med tanke på att han hade haft det två gånger på samma dag, vilket han aldrig haft tidigare. Så vi ställde in oss på att ligga kvar. Inte så kul att sova på sjukhus så visst fick jag lite magont så fort hon sa att vi skulle bli kvar, men jag gör vad som helst för min son!!

Anton hade lite skumma rörelser för sig medans vi väntade på att en sköterska skulle komma in och ta prover och sätta en nål. Frågade om han hade ont någonstans eller om han bara dummade sig. Och han svarade att han bara dummade sig. Men det såg inte riktigt ut som han gjorde det. Sen kom sköterskan in och hann inte ens börja ta prov eller så förrän Anton började krampar på riktigt, ett ordentligt krampanfall där han var medvetslös och allting. De han hade tidigare på dagen var han ändå vid medvetande. Men detta anfall var ändå inte lik de tidigare han haft, det var lugnare på något vis, fastän han krampade med hela kroppen. Det kom läkare inspringandes efter att sköterskan kallade på hjälp. Det kom även in en kvinna som jobbade på ambulansen, hon såg vilken dålig färg Anton hade och hon drog på stort barnlarm och så tog dom mitt barn och sprang iväg. Mitt hjärta slog tredubbla slag och jag var livrädd, fastän vi varit med om kramper så många gånger förut. Tårarna sprutade och jag sprang bara efter dom så gott jag kunde. Mitt älskade lilla barn.

Efter 4 minuter släppte kramperna av sig självt, de behövde inte ge något kramplösande. Och det var ju bra, men jobbigt att se sitt barn krampa så länge, se hur färgen lämnar kroppen och han istället blir grå/blå. Älskade lilla barn, vad du skrämmer mamma så! Jag vet inte exakt vad som hände sen, det kom folk överallt, sköterskor, läkare, narkosläkare och narkossköterskor. Och de jobbade hårt med att sätta nål på honom. Anton skrek som bara den, gjorde nog väldigt ont. Det var riktigt hjärtskärande skrik, det var riktigt jobbigt att titta på.

Sen började han piggna till lite efter ett bra tag. Han försökte prata men det var helt omöjligt att förstå vad han försökte säga. Det gick inte att tyda ett enda ord nästan. De pratade om att han skulle ligga på intensiven, ifall han skulle få fler kramper, men de beslutades att vi skulle åka upp på barnavdelningen. Och där spenderade vi natten. Anton sov mest när vi kom upp dit. Han vaknade inte förrän han fick febernedsättande, supp. Han blev ledsen då, så han vaknade till ordentligt. Vid det laget var jag dödstrött och ville inget hellre än att sova. Till slut, runt elva halv tolv fick jag honom att somna om. Sen skyndade jag mig att somna. Och hann väl sova en halvtimme timme kanske innan jag vaknade av att Anton ropade på mig. "Mamma, vart är du?". Min säng var så låg så han såg mig inte. Han satt och pratade ett bra tag, och ville verkligen inte alls somna om. Själv satt jag nog där och halvsov. Sen kom han på att han ville ju ha smörgås! Han var ju hungrig i magen, lillesöt! Så vi kallade på en sköterska och visst fick han en smörgås. Och de kopplade bort hans dropp runt kl 2, och han fick febernedsättande en gång till då, sen tog jag med mig honom till min säng så fick han sova med mig, då somnade han nästan på en gång.

Morgonen började allt för tidigt kändes det som. Hade verkligen velat sova mer, men vad ska man göra, på sjukhus får man aldrig sova ;) Anton var rastlös med en gång han vaknade, så han kutade ut i korridoren och hoppade runt, smällde i dörrar och gick in till andra patienter. Lillrackarn. Personalen gick bara och log åt honom, och tyckte det var roligt att se skillnaden, för på morgonen var han en helt annan kille än när han kom in. När han kom in var han en slagen liten hjälte. Han var så trött, så slut på. Och på morgonen var han full av bus och energi.

Dagen idag har kantats av blodprovstagningar, gråt och skrik. Anton är verkligen less på allt som har med sjukhus att göra nu. Det blir värre och värre för varje gång. Mammas älskade lilla skatt, jag önskar så att du slapp alla dessa sjukhusbesök. Nu får vi hoppas på att vi alla får hålla oss friska, länge. Men nu ska de utreda varför Anton blir sjuk så lätt och så ofta. Äntligen tar dom mig och min oro på allvar. Det tog bara 2 år?! Men nu hoppas jag dom sätter fart, så det börjar hända grejer. Ungen ska inte behöva vara sjuk så ofta!!

Nu är vi hemma igen iaf. Jätteskönt att komma hem. Det tär verkligen att ligga inne på en barnavdelning. Lyssna dygnet runt på sjuka och ledsna barn som skriker och har ont. Det är verkligen jättejobbigt. Jobbigast är det såklart att se sitt eget barn ha ont och gråta. Det skär som tusen knivar i mammahjärtat.

Tänkte dela med mig av lite bilder från dagens promenad i skogen.

Behöver jag tala om att Anton var störtförtjust över att få gå i skogen?

Han älskade att få ströva omkring hur han ville. Älskade barn!

Var en helnöjd kille som traskade runt i skogen. Ska bli roligt att se hur länge det dröjer innan han börjar tjata om att gå dit igen :)

Bjuder på en bild på mig och sonen. Fastän jag inte gillade bilden på mig själv speciellt mycket. Men det är roligt att ha kort på oss tillsammans.

Lilla blåbärshanden. Han ville att pappa skulle ta kort på handen.

Han ville visa hur man ser ut när man har hjälpt mamma att plocka blåbär.

Det var nämligen min stora älskling som fick sköta kameran, eftersom jag själv var full i blåbär :D

  Lite av dagens fångst. Blåbär och några enstaka lingon. Gissa om jag ska göra blåbärpaj idag?! :D

Bilderna bör vara klickbara, hoppas det iaf!

Ännu en dag som får spenderas trött som ett ägg. Hade jättesvårt att sova igår också. Kunde helt enkelt inte komma till ro. Med täcket var det varmt och utan var det kallt. Aldrig var det bra liksom. Och Anton sov väldigt oroligt. Verkar som att både jag och lilleman är inne i en dålig sovperiod just nu. Jobbigt jobbigt. Men vad gör man, det är väl bara att gilla läget. Någon gång måste det ju vända.

Inte somnade jag tidigt igår fastän jag gick och la mig tidigt. Var väldigt tidigt i säng, men somnade garanterat inte förrän efter tolv iaf, tråkigt nog. Och lilleman vaknade några gånger på kvällen, och sen vaknade han en stund efter jag hade somnat, och då ville han sova mellan oss, såklart fick han göra det då. Men jag sover himla dåligt när vi ligger alla tre i våran säng, det blir lite trångt och grabbarna trycker mig mot kanten.

Glömde/orkade inte fixa med skåpet och plocka fram garderobsdörrarna igår kväll. Så jag har tömt städskåpet nu på morgonen, och ska väl strax försöka bege mig ut till förrådet och klämma mig längst in för att få ut dörrarna. Wish me luck! Bläääh, ser verkligen inte fram emot det, sitter här och gruvar mig för det.

Kan bara inte låta bli att dela med mig av detta klipp. Bjuder lite på oss själva. Lilleman sjunger. Jag försöker få honom att sjunga bä bä vita lamm, men han väljer björnen sover istället ^^

Känns lite jobbigt att tiden går så himla fort, fastän vi ingenting gör. Och jag har ett sånt himla sug efter att umgås med folk, jag vill vara social! Mest hela tiden faktiskt, haha. Känns som jag är på allt och alla om att umgås, men får inte så mycket napp ;)

Idag har jag och sonen varit ute i regnet och lekt lite. Eller ja, tanken var den att gå och slänga soporna och sedan få leka lite i det mysiga regnet. Men det slutade regna nästan så fort vi kom utanför dörren, så typiskt. Jag som verkligen kände för en promenad i regnet. Men några droppar hann vi ju få på oss iaf. Jag och sonen bestämde oss för att gå en sväng, men han fastnade fort vid en gammal skola här i Vivalla. Den skolan ska nämligen rivas, och det stod grävmaskiner och grejer där, det gjorde hans dag! Han tyckte att det var så spännande och häfigt. Det riktigt lyste i hela ansiktet på honom. Underbara barn! Att så lite kan göra så mycket. Efter ett bra tag lyckades jag övertala honom om att vi skulle gå en sväng till, motvilligt följde han med. Så det blev en liten tripp iaf.

När vi ändå var ute och gick passade vi på att gå och handla lite. Så att vi hade alla ingredienser till middagen hemma. Sen när vi kom hem stod snickaren i våran hall. Nu äntligen ska dom ta och fixa de skåpluckor som fattas, de skåpluckor som inte satt här när vi flyttade in. Jag hade hoppats på att dom skulle byta ut dom helt och hållet, mot rejälare lyckor, för dem vi har nu känns inte så stabila. Men icket, vi tycks inte få några nya, tråkigt. Men han kunde inte fixa allt nu, han hade inte tid. Och det var väl tur, för då slapp jag pressa mig längst in i förrådet och ta fram luckorna på en gång, det var ju klyftigt av oss att ställa dem allra längst in.. Tyckte det var smart då, men nu kan jag ju känna att jag ångrar mig en smula ;)

Till middag blev det lassange idag. Muuums! Och den blev mycket godare än vanligt, eller så var det bara jag som var riktigt hunrgig, antingen eller. Men både sambon och sonen uppskattade det också, sambon genom att ta för sig lite mer och sonen genom att äta upp varenda smula från sin tallrik, han som länge nu bara har petat i maten. Så jag tolkar det som att jag verkligen fick till det den här gången ;) Muuuuums var det iaf! Och de gånger som jag får till det sådär extra gott, då känns det tråkigt att man kan äta så himla lite. Men det är skönt också, för annars hade jag aldrig kommit ifrån bordet ;)

Jo, vi fick läxa av snickaren till imorgon. Så jag vet ju vad vi kommer få spendera kvällen med. Nämligen med att först hämta dom där jädrans garderobsdörrarna längst in i förrådet. Jag har börjat svära inombords redan nu, så slipper jag uttala något högt sen n är det är dags att plocka fram dom ;) Och sen fick vi i läxa att tömma ur vårt städskåp, för dom ska fixa det också. Så vi har ju det vi gör ikväll, det kommer ta sin lilla tid. Jag som hade sett fram emot en lång skön dusch och sen lite slappande i soffan, eftersom städningen har jag redan gjort bort idag. Men tjii fick jag.

För övrigt är jag totalt genomtrött idag. Skulle kunna somna här och nu, precis på fläcken där jag sitter. Sov sällsynt dåligt natten som var. Hade svårt att somna, nickade till någon minut här och var. Sen runt kl 2, hade fortfarande inte hunnit somna ordentligt då, då vaknade Anton och ville sova med oss. Och precis när han lagt sig till rätta så kände jag på hans blöja att den var redan så gott som genomblöt, så det var bara att irra upp och ta fram ny blöja osv. Sen låg han och pratade och bökade runt ett bra tag innan han somnade om. Så det blev inte mycket sömn denna natt. Hoppas på några fler timmar kommande natt. Längtar såå efter att få gå och lägga mig.