Huvudet känns tungt och det värker. Min kropp gör ont. Och jag mår verkligen fruktansvärt illa. Jag är sjukligt less på gallstensanfall. Det gör så vidrigt ont. Det tar så äckligt mycket kraft ifrån en. Snart vågar jag verkligen inte äta någonting. Ska det behöva vara så här? Hur länge ska det behöva vara så här?

Älskling hemma och min mamma är här. Just nu känns det kalas! Trisst att jag ska må så dåligt i kroppen bara. Men det blir väl bättre tids nog.

I knoppen växlas humöret hela tiden. Det är lite jobbigt faktiskt. Men jag ska inte gnälla, finns dom som har det värre. Mycket värre.

Nu ska jag umgås. Och så ska vi försöka få lilleman i säng. Det är lättare sagt än gjort då han har mormor på besök. Men nu är han ju hemma från dagis så då kan han ju få vara vaken lite längre. Blir inget dagis för honom på ett par veckor nu.

Morrn morrn bloggen. Vet ni, att är det inte det ena så är det det andra. Det är då ett som är säkert. Bestämde mig igår för att gå och lägga mig istället för att sitta och följa valvakan. Sedan när jag väl hade lyckats somna, så vaknade jag en kort stund efter av världens gallstensanfall. Kände bara att när fan ska det få vara nog? Jag var gråtfärdig alltså, och den obeskrivliga smärtan. Kunde varken, sitta, ligga, stå eller gå. Skyndade mig att ta medicin och till sist blev det lite bättre, och jag kunde somna om. Vaknade upp till sveriges illamående. Gallstensanfall är verkligen så vidrigt, det önskar jag inte ens min värsta fiende!

Anton är hyfsat pigg och vill leka och busa. Han är lite gnällig också mellan varven, men han är ju fortfarande sjuk. Lite jobbigt att han har så himla mycket energi bara när jag har noll. Då kommer det dåliga samvetet och slår till! Varför skulle detta anfall komma precis nu, nu när jag och Anton är själva?

Blir mer och mer övertygad om att den där rättvisa inte existerar för fem öre. Varför finns det ens ett ord som heter så?

Vad gör ni idag?

Vår dag spenderas genom att försöka överleva. Tar timme för timme idag.