Man kan inte alltid vara stark. Det är bara så det är. Och just nu, just nu är jag inte stark. Känner mig svag, känner mig liten, känner mig rädd. Allt känns bara kaos inuti. Har försökt ta tag i det, men det blir med små små steg åt gången. Men jag är på väg. Har gjort vad jag kan i nuläget för att förändra situationen, förbättra.

Har mest bara ångest. En panik känsla som äter upp mig inifrån ut och ut, klöser, river, bränner, gräver sig ut. Och själv känner jag bara för att springa så fort benen bär mig, åt ett helt annat håll, för att komma bort bort bort, från denna jobbiga känsla. Men jag kommer ingenstans. Står och stampar på samma plats, samtidigt som det jobbiga sköljer över mig, äter mig levande. Det är så det känns.

Har ringt vårdcentralen idag. De återkommer på torsdag med en tid till mig. Detta är nog första gången jag söker hjälp själv, frivilligt och på egen hand. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vet inte om jag ska känna mig stark eller svag. Känns på något vis bra att jag nu tar tag i detta själv, innan det gått för lång. Men en annan sida av mig säger att jag är svag, som inte stod ut längre än så här. Vet inte vilken sida av mig jag ska lyssna på.

Jag är otroligt tacksam över att jag har min fina lilla familj. Dom får mig att le trotts att allt annat utanför känns så kiss. Älskar mina fina grabbar, dom är luften i mina lugnor, mina allt.