Jag är så otroligt trött på allt som ska krångla hela tiden. Ingenting får vara bra någon längre stund. Man hinner inte ens landa, börja andas igen, så kommer nästa grej. Och så har det varit oavbrutet i en evighet nu. Jag minns inte ens när det började. Minns inte när allt var bra sist. Låt oss bara säga att vi känner att vi lever. Men räcker det inte nu? Eller har det inte varit tillräckligt ännu? Och vem bestämmer det? Det är så himla frustrerande att bara få stå och se på när allt händer, för man kan inte påverka något själv. För 9 gånger av 10, kan vi inte göra mer än att se på.

Behöver jag säga att jag längtar efter lite lugn? Att jag längtar efter andetag, där kvävningskänslan inte tar över hand. Jag lever på hoppet. Gudarna skall veta att jag är tjurskallig. Och jag är inte den som ger upp. Och tacka fan för det, vart hade vi annars varit idag? Det är sånt där man inte ska sitta och fundera över. Men tankar som kommer ändå.

Har bakat lite idag. Dels för att få lite annat att tänka på, och dels för att vi har någon här hemma som fyller år imorgon! Älsklingen blir 29 år imorgon! Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde köpa en fin present till honom. Men det finns inte utrymme alls för det just nu, tråkigt nog. Men har bakat lite, och så gör vi väl en tårta imorgon. Sedan får vi väl fira med lite god mat istället. Så får jag köpa något till honom när ekonomin tillåter. Men det gör ont i hjärtat, att inte kunna ge sin älskade något. Jag vill jag vill jag vill. Men det kommer väl med tiden.

Nu ska jag ta och strutta vidare. Finns massor att göra här hemma. Men orken finns inte riktigt. Så jag går mest bara och drar runt på skiten här hemma idag. Tänkte försöka mig ut i förrådet och rensa upp lite där inne. Så att vi kan få in lite grejer där för förvaring under vintern. Som grillen tex. Och kanske cyklarna också, ja vi får se vad vi kan få plats med där ute. 

Idag är vi hemma pga flera orsaker. Den största är att vi är, speciellt lilleman, massa förkyld och trött och grinig. Han stod och grät på dagis igår när jag hämtade honom. För han ville minsann hem till sin mamma. Vilken tur att jag kom och hämtade honom precis då.. Det gör så ont i mammahjärtat att hitta sitt barn ledset på dagis när man kommer för att hämta.

Har en härligt trotsig son här idag. Ingenting är bra, vad man än gör. Han ber om vatten, och sen häller han ut det i blommorna och så säger jag att nu blir det inget mer vatten, då får jag till svar "Mamma, jag blir ledsen om jag inte får något mer vatten". Och så kommer krokodiltårarna och hundvalpsögonen fram. Och självklart känner man sig som en skit, men det blir inget mer vatten när han bara kladdar och slabbar sådär. Och jag såg ju att han drack massor med vatten innan han började leka med vattnet. Så nej, just nu blir det inget mer vatten. 

Oj oj, känner på mig vilken dag detta kommer bli. Han testar oss hela tiden nu. Och det gäller att hålla hårt i reglerna. Men det är svårt. Speciellt när man är trött och slut på. Men det är bara bita ihop :P Och räkna, ett tusen ett, ett tusen två, osv osv ;)

När allt kommer omkring så är det ju faktiskt UNDERBART med barn! Skulle aldrig någonsin vilja vara utan mitt älskade barn. Han får trotsa hur mycket han vill, jag älskar honom över allt annat ändå! Mammas älskade lilltroll!