Det händer saker precis hela tiden. Saker och ting drabbar folk som man minst anar och det är inte utan att det känns en smula skrämmande. Det känns så himla overkligt och orättvist och frustrerande. Och ingenting kan man göra åt det.

Jag känner mig en smula förvirrad och förtvivlad. Jag vill ju alla så gott, men ändå känns det som allt blir så himla fel. Jag inser ju någonstans att jag inte kan rädda hela världen. Än om jag bara vill omfamna alla ledsna själar och leda dom mot rätt väg. Men det är inte min uppgift, än om jag vill tro det. Men jag kan inte ta mig an hela världen, och jag måste inse det. Mamman i mig vill bara ta hand om allt och alla som är ledsna eller har det svårt, det har alltid varit så. Jag kan inte bara blunda och gå förbi. Många kanske tycker att det är en fin egenskap. Och det kunde det vara, om det inte var så att det sliter insidan i bitar.

Jag har varit till kuratorn idag. Och mina ögon öppnades på nytt, hon hade en hel del tänkvärda saker att komma med. Hon är bra. Jag har fått en "läxa" till nästa gång, återstår att se hur det går. Men det känns bra att gå dit och prata, hon lyssnar verkligen och har många kloka råd. Hon säger bland annat att jag måste hitta saker som får mig att slappna av, att jag ska göra sådant som ger mig energi. Så jag ska leta på, jag behöver verkligen bunkra upp med massor av energi. Måste försöka bli mindre stressad och orolig. Jag ska nog komma på något sätt!

Hade massor att skriva. Men känner faktiskt inte riktigt för att skriva en massa just nu. Tankarna är och flyger runt runt. Och det kanske är bättre att bara gå och lägga sig snart. Jobb imorgon. Skönt att få lite annat att tänka på. Komma hemmifrån lite. Träffa folk som jag trivs med. Har sagt det förut, men säger det igen, det är verkligen ett superhärligt gäng där borta! Och vi har en toppenchef! Känns en smula vemodigt att veta att min tid där kommer ta slut. Haha ja, jag går och tänker på det redan nu! Dumt jag vet.