En skräckmorgon hade vi här hemma idag. Olustkänslan kom väl egentligen redan igår kväll då Anton började kräkas och ha sig. Eller som han själv säger "spotta ut", lillesöt. Sen somnade han till sist.

Sen i natt kom han över till oss, och han gnällde och hade sig. Han hade iskalla fötter så jag trodde han frös och ville dela täcke med mamma. Jag var sjukt trött med tanke på vilken tid vi kom i säng.. seeent.. mitt i all tröttdimma tänkte jag ju inte på att känna över resten av kroppen på om han hade feber eller inte. Tänkte nog bara att med SÅ kalla fötter kan han ju inte ha speciellt hög temp.. FEL av mig.. Vaknade ett tag senare av att lilleman låg och krampade. SKRÄCK på hög nivå, men jag lyckades hålla mig rätt lugn. Var skönt att inte vara ensam när det hände. Både jag och Patrik flög upp, och jag sa åt honom att vi måste svalka ner honom. Så vi började badda hans kropp med uppblötta handdukar, och till sist släppte kramperna. Efteråt var han medvetslös, helt okontaktbar, och han GALLSKREK till och från i 40 minuter, och så fort han tittade upp så såg han SKRÄCKSLAGEN ut, han verkade varken se eller höra oss. Ringde sjukvårdsrådgivningen eftersom han inte piggnade till någon gång, och hon gav rådet att åka in med honom så vi fick kolla. Så ringde taxi och packade ihop lite grejer. Och när vi skulle ut till taxi så började han piggna till, då kände han igen oss igen. Men vi åkte in ändå, för att vara på den säkra sidan. Och läkaren trodde att det var en helt vanlig feberkramp.

Nu hade Anton 38,9 i temp 2 timmar efter febernedsättande. Hoppas febern börjar gå ner snart, jag kommer nog inte kunna sova så mycket i natt. Blir till att ställa larm på telefoen så han får febernedsättande regelbundet i natt också. Och så ska vi köra på tills han är feberfri. Och blir han inte feberfri inom ett par dagar så skulle vi söka igen, eller om han krampar något mer, skulle vi också söka igen.

Behöver jag säga att jag känner mig trött och slut på?!

Ordningen är återställd här hemma. My love is home again! Och det känns helt fantastiskt. Det är så här det ska vara, hela lilla familjen tillsammans. Det finns inte ord stora nog till att förklara den kärlek jag känner för mina grabbar. Jag visste inte att kärlek kunde vara så fint, kännas så starkt. Ibland känns det som hjärtat ska sprängas, så mycket älskar jag dom. Men älskar känns som ett så fjuttigt ord i jämförelse med hur det känns. Underbart att vi får vara tillsammans igen.

Anton är hemma från dagis idag. Han har feber idag med, vilket betyder att han inte kan gå på dagis imorgon heller, så jag får bli hemma från kursen. Om han mot förmodan inte har feber imorgon, så kanske jag tar med mig honom dit istället. Men på dagis vill jag inte ha honom förrän han varit feberfri minst en dag. Han har varit på bra humör trotts omständigheterna. Lilleman har varit med om mycket dom senaste dagarna. Och han har tagit allt jättebra. Och han har som sagt varit på bra humör ändå, sjungt och ritat, och myst precis som vanligt. Igår hjälpte han mig att vika tvätt och lägga i lådorna, och sedan hänga den nytvättade tvätten. Och ja, visst skulle det gått fortare om jag hade fått göra det själv ;) Men den lyckan man såg i hans ögon! Det går inte beskriva med ord. Han var så stolt och så lycklig över att få hjälpa mamma med tvätten, lillesöt! <3 Så jag hade kunnat stå där i timmar och hålla på med tvätten.

Satt och räknade dagarna fram till operationen nu. Och genast blev jag nervös, det är inte alls många dagar kvar! Och tiden kommer gå fort. Är jättenervös! Iiih!!