Ordningen är återställd här hemma. My love is home again! Och det känns helt fantastiskt. Det är så här det ska vara, hela lilla familjen tillsammans. Det finns inte ord stora nog till att förklara den kärlek jag känner för mina grabbar. Jag visste inte att kärlek kunde vara så fint, kännas så starkt. Ibland känns det som hjärtat ska sprängas, så mycket älskar jag dom. Men älskar känns som ett så fjuttigt ord i jämförelse med hur det känns. Underbart att vi får vara tillsammans igen.

Anton är hemma från dagis idag. Han har feber idag med, vilket betyder att han inte kan gå på dagis imorgon heller, så jag får bli hemma från kursen. Om han mot förmodan inte har feber imorgon, så kanske jag tar med mig honom dit istället. Men på dagis vill jag inte ha honom förrän han varit feberfri minst en dag. Han har varit på bra humör trotts omständigheterna. Lilleman har varit med om mycket dom senaste dagarna. Och han har tagit allt jättebra. Och han har som sagt varit på bra humör ändå, sjungt och ritat, och myst precis som vanligt. Igår hjälpte han mig att vika tvätt och lägga i lådorna, och sedan hänga den nytvättade tvätten. Och ja, visst skulle det gått fortare om jag hade fått göra det själv ;) Men den lyckan man såg i hans ögon! Det går inte beskriva med ord. Han var så stolt och så lycklig över att få hjälpa mamma med tvätten, lillesöt! <3 Så jag hade kunnat stå där i timmar och hålla på med tvätten.

Satt och räknade dagarna fram till operationen nu. Och genast blev jag nervös, det är inte alls många dagar kvar! Och tiden kommer gå fort. Är jättenervös! Iiih!!