Nu är vi hemma igen efter lite sjukhusvistelse. Fick åka in med Anton igår eftermiddag på vad vi trodde bara var en koll. Vi var båda övertygade om att vi skulle få åka hem igen lika snabbt som vi kom dit. Men det blev inte riktigt så.

Det hela började efter att vi hade varit på Ikea. Anton hade varit lite trött och gnällig där, men tänkte inte mer på det eftersom han faktiskt hade vaknat jättetidigt. När vi väl kom hem från Ikea så somnade han nästan på en gång. Helt utslagen. Sen när han vaknade ville han mest sitta i mammas knä och mysa. Mysigt tänkte jag. Men nu när jag tänker efter borde det ju ha ringt en liten klocka i mitt huvud där. Men det gjorde det inte. Efter ett tag när han hade piggnat till lite så gick jag och Anton ut på uteplatsen. Men vi hann knappt ens ut så hände något underligt. Anton stod på gräset och nästa sekund bara föll han ihop, baklänges. Tur i oturen så ramlade han med huvudet på gräset, han missade precis stenplattorna. Vill inte ens tänka på hur det hade blivit om han hade rasat med huvudet i dom. Gräset är ju hyfsat mjukt. Han gallskrek iaf, så tänkte att det måste ju vara en bra reaktion. Om dom skriker är det ju oftast ingen fara. Skyndade mig fram för att lyfta upp honom. Och då märkte jag på en gång att något var fel. Han var helt lealös i kroppen. Huvudet, armarna och benen bara hängde. Han kunde inte hålla uppe sig själv alls. Rusade in med honom och satte honom i sambons knä, och själv tog jag telefonen och ringde sjukvårdsrådgivningen. Tack för att dom finns säger jag bara! Och under tiden jag väntade på att komma fram där så tog jag fram febertermometern och sa åt Patrik att kolla en temp på honom. För någonstans ringde en klocka om att det ju faktiskt kunde röra sig om någon slags feberkramp. Men han hade ju ingen feber, trodde jag. Men tempen visade 39,3. Så jo, nog hade han feber alltid. Pratade med rådgivningen och de tyckte att vi kunde avvakta, och om de hände något mer konstigt eller så skulle jag ringa igen. Det kändes helt okej. För Anton var nästan sig själv igen efter bara några minuter. Det enda skillnaden var att han inte kunde prata ordentligt, han bara sluddrade.

Han fick ipren mot febern och efter en stund satte vi oss för att fika. Då kom nästa konstiga grej, han tappade smörgåsen och rörde armarna på ett konstigt vis samtidigt som ena handen var aningen krökt. Det kändes inte riktigt riktigt. Så jag tog telefonen och ringde rådgivningen igen. Vid den tidpunkten var det närmare en timme sedan jag hade pratat med dom tidigare. Och eftersom det ändå hade gått en timme mellan de konstiga händerlserna så tyckte de att vi skulle åka in med Anton till akuten så att någon fick kolla på honom. Och vi kände att det var bäst att åka in med honom. Så vi packade ihop lite småsaker vi kunde behöva. Men vi var övertygade om att bli hemskickade nästan på en gång igen.

Vi kom till akuten och fick snabbt komma in och få ett eget rum. Anton var väldigt trött vid det laget och somnade nästan där han satt i min famn. Klockan var närmare 19 på kvällen och han hade varit uppe tidigt den morgonen och inte sovit särskilt länge på dagen. En läkare kom in och tyckte att Anton skulle få vara kvar över natten för observation. De ville se ifall han fick någon fler sådan där episod så de fick se hur det ter sig. Speciellt med tanke på att han hade haft det två gånger på samma dag, vilket han aldrig haft tidigare. Så vi ställde in oss på att ligga kvar. Inte så kul att sova på sjukhus så visst fick jag lite magont så fort hon sa att vi skulle bli kvar, men jag gör vad som helst för min son!!

Anton hade lite skumma rörelser för sig medans vi väntade på att en sköterska skulle komma in och ta prover och sätta en nål. Frågade om han hade ont någonstans eller om han bara dummade sig. Och han svarade att han bara dummade sig. Men det såg inte riktigt ut som han gjorde det. Sen kom sköterskan in och hann inte ens börja ta prov eller så förrän Anton började krampar på riktigt, ett ordentligt krampanfall där han var medvetslös och allting. De han hade tidigare på dagen var han ändå vid medvetande. Men detta anfall var ändå inte lik de tidigare han haft, det var lugnare på något vis, fastän han krampade med hela kroppen. Det kom läkare inspringandes efter att sköterskan kallade på hjälp. Det kom även in en kvinna som jobbade på ambulansen, hon såg vilken dålig färg Anton hade och hon drog på stort barnlarm och så tog dom mitt barn och sprang iväg. Mitt hjärta slog tredubbla slag och jag var livrädd, fastän vi varit med om kramper så många gånger förut. Tårarna sprutade och jag sprang bara efter dom så gott jag kunde. Mitt älskade lilla barn.

Efter 4 minuter släppte kramperna av sig självt, de behövde inte ge något kramplösande. Och det var ju bra, men jobbigt att se sitt barn krampa så länge, se hur färgen lämnar kroppen och han istället blir grå/blå. Älskade lilla barn, vad du skrämmer mamma så! Jag vet inte exakt vad som hände sen, det kom folk överallt, sköterskor, läkare, narkosläkare och narkossköterskor. Och de jobbade hårt med att sätta nål på honom. Anton skrek som bara den, gjorde nog väldigt ont. Det var riktigt hjärtskärande skrik, det var riktigt jobbigt att titta på.

Sen började han piggna till lite efter ett bra tag. Han försökte prata men det var helt omöjligt att förstå vad han försökte säga. Det gick inte att tyda ett enda ord nästan. De pratade om att han skulle ligga på intensiven, ifall han skulle få fler kramper, men de beslutades att vi skulle åka upp på barnavdelningen. Och där spenderade vi natten. Anton sov mest när vi kom upp dit. Han vaknade inte förrän han fick febernedsättande, supp. Han blev ledsen då, så han vaknade till ordentligt. Vid det laget var jag dödstrött och ville inget hellre än att sova. Till slut, runt elva halv tolv fick jag honom att somna om. Sen skyndade jag mig att somna. Och hann väl sova en halvtimme timme kanske innan jag vaknade av att Anton ropade på mig. "Mamma, vart är du?". Min säng var så låg så han såg mig inte. Han satt och pratade ett bra tag, och ville verkligen inte alls somna om. Själv satt jag nog där och halvsov. Sen kom han på att han ville ju ha smörgås! Han var ju hungrig i magen, lillesöt! Så vi kallade på en sköterska och visst fick han en smörgås. Och de kopplade bort hans dropp runt kl 2, och han fick febernedsättande en gång till då, sen tog jag med mig honom till min säng så fick han sova med mig, då somnade han nästan på en gång.

Morgonen började allt för tidigt kändes det som. Hade verkligen velat sova mer, men vad ska man göra, på sjukhus får man aldrig sova ;) Anton var rastlös med en gång han vaknade, så han kutade ut i korridoren och hoppade runt, smällde i dörrar och gick in till andra patienter. Lillrackarn. Personalen gick bara och log åt honom, och tyckte det var roligt att se skillnaden, för på morgonen var han en helt annan kille än när han kom in. När han kom in var han en slagen liten hjälte. Han var så trött, så slut på. Och på morgonen var han full av bus och energi.

Dagen idag har kantats av blodprovstagningar, gråt och skrik. Anton är verkligen less på allt som har med sjukhus att göra nu. Det blir värre och värre för varje gång. Mammas älskade lilla skatt, jag önskar så att du slapp alla dessa sjukhusbesök. Nu får vi hoppas på att vi alla får hålla oss friska, länge. Men nu ska de utreda varför Anton blir sjuk så lätt och så ofta. Äntligen tar dom mig och min oro på allvar. Det tog bara 2 år?! Men nu hoppas jag dom sätter fart, så det börjar hända grejer. Ungen ska inte behöva vara sjuk så ofta!!

Nu är vi hemma igen iaf. Jätteskönt att komma hem. Det tär verkligen att ligga inne på en barnavdelning. Lyssna dygnet runt på sjuka och ledsna barn som skriker och har ont. Det är verkligen jättejobbigt. Jobbigast är det såklart att se sitt eget barn ha ont och gråta. Det skär som tusen knivar i mammahjärtat.