Då var det slut på denna arbetsvecka. Det känns bra med en mjukstart såhär första veckan efter ledigheten. Imorgon och fredag har dagis stängt så då får vi vara hemma jag och lilleman. Men det blir skönt faktiskt, känns som jag knappt hunnit träffa honom den här veckan, och det är ju inte så långt ifrån sanningen. Ibland känns det ångestfyllt, hur lite man hinner träffa sitt barn när man jobbar. Och när jag tänker på att en dag får jag ett riktigt jobb, och då kanske heltid, då får jag träffa honom ännu mindre. När man tänker på det gör det ont i mammahjärtat. Man missar ju så himla mycket, nu då allt händer i en rasande takt. Men å andra sidan så är ju allt detta för honom också. För att jag ska kunna få ett jobb, så att vi tillsammans som familj kan få en bra framtid. Vill ju vara med och försörja min familj. Men för den sakens skull känns det ju inte mindre jobbigt att vara ifrån sitt älskade barn.

Har precis kommit hem från arbetsträningen nu, för bara en liten stund sedan. Strax ska jag gå och hämta Anton på dagis. Tänkte att vi skulle ta en promenad med Lemmy då, efter vi hämtat Anton. Vi kan behöva få röra lite på oss både hund och människor. Anton tycker det är supermysigt att vi är hundvakt. Han är så förtjust i Lemmy, så det här kommer gå jättebra. Lemmy kommer rätt bra överens med katten också, det trodde jag inte. Dom kan vara alldeles i närheten av varandra utan att någon av dom säger ett pip. Så det fungerar perfekt det med.

Känner mig sur/tvär/irriterad osv osv. Vet inte vad det är, känner mig typ bara gråtfärdig mest hela tiden idag, jättejobbigt. Vill inte gå omkring och känna såhär. Vill ju bara må bra, men men det kommer väl.

Nej nu ska jag göra mig klar för att hämta Anton. Sen promenad som sagt innan det är dags att gå hem och göra lite middag. Det är inte hela världen om middagen blir lite senare idag, eftersom imorgon blir vi hemma och bara myser, och KAN sova liite längre om vi vill. Får se vad lilleman säger om den saken imorgon bitti ;)