God förmiddag. Här har vi varit vakna sedan kl 6. Och Anton sov längre än så, vi fick nästan väcka honom. Det är väl ganska typiskt att han sover längre när man själv har en tid att passa ;) Men det var lite skönt faktiskt, då hann jag själv göra mig i ordning lite innan han klev upp. Platta håret lite, för det stod åt alla håll och kanter ;) Och på med lite smink så man inte såg ut som ett lik. Tänk vad lite Mascara kan göra! ;)

Sen på med kläderna. Och vagnen lämnade vi hemma. Och Anton segade som bara den när vi skulle gå till bussen. Han är lite segare än vanligt, och det tar längre tid för honom att reagera på vad man säger nu, vet inte om det har att göra med insättningen av medicinen, eller om det bara är en fas. Vi får se. Men segt gick det att ta sig till bussen, han maskar på ute så det är inte klokt. I vanliga fall springar han långt i förväg och stannar aldrig istället. Och nu stannar han överallt. Haha, och så har han börjat att springa ifatt folk ute, och gå jämte dom, eller FRAMFÖR deras fötter, speciellt när dom verkar ha bråttom. Kanske en mindre charmig egenskap? ;)

En sak är säkert. Öppna mottagningen på morgonen uppe på övre gastro, den är inte anpassad för småbarnsföräldrar. Herregud, kan dom åtminstone ha en öppen mottagning på eftermiddagen också? Nej, den ska tydligen bara vara mellan 8-8.30 Känns ju lagomt kul att släpa sig upp för att hinna med en buss som går 7.20, bara för att ta en liten liten liten spruta som tar ett par minuter att ta och sen är det klart. Suck.

Anton fick titta när jag tog sprutan. Han valde själv att följa med in, för han ville se. Och jag tänkte att det var bra för honom så får han se att det inte är farligt. Han har varit himla rädd för sjukhuset på senaste tiden. Och det kan man ju inte klandra honom för. Han är tapper lilleman! Och han tittade på med stora ögon och såg jätteglad ut, och så sa han att det var ju inte alls farligt :) Så det blev lyckat att han följde med in.

Gruvar mig redan nu inför i februrari då Anton ska ta prover. Jag tror jag ska kontakta sjukhuset så Anton kanske få vara lite på lekterapin innan, för så fort vi kommer in på barnmottagningen blir han nästan hysterisk, och rädd. Skräckslagen. Men sist gick det bra, när vi skulle få beskedet av EEG'n. Men då hade jag talat om för honom lång tid innan att han bara skulle dit och prata, ingenting annat. Och då gick det som en dans.

Nej, nu kan jag inte bara sitta här och sitta här. Vi har ju gjort en trolldeg som vi ska leka med :)