Dagar som denna gnager det dåliga samvetet sönder en. Anton är pigg, han vill gärna gå ut och leka. Det har han hunnit säga ett antal gånger idag redan. Men just nu orkar jag verkligen inte gå utanför dörren, alls. Vaknade i morse med en känsla som inte var ett dugg bra, alls. Huvudet känns tungt, sinnesstämningen ledsen, kroppen gör ont, hostig och snorig och ja, allmänt jävla less på denna förkylning. Känner bara för att lägga mig ner och gråta en stund. Och hade jag vetat att jag blev frisk av det så hade jag gjort det nu på en gång, utan att tveka en endaste sekund.

Mår illa, illa illa illa, och kan inte förmå mig att äta någon frukost. Det går verkligen inte. Har fått i mig en kopp kaffe med en skvätt mjölk i, det tog inte emot så jättemycket. Vad skulle man göra utan kaffe? Jag vill bara få min energi tillbaka, orka göra saker. Men det blir ju svårt när man inte kan äta som man ska. Så blir snäppet tröttare för varje dag som går.

Det dåliga samvetet biter mig i arslet. Känner att jag borde städa, borde gå ut till tvättstugan och boka tvättid till att tvätta soffklädslarna. Jag borde tvätta kläder, borde bädda rent i sängarna, borde borde borde, ja allt det där plus lite till. Borde gå ut och leka lite med lilleman, så han får rasa av sig lite. Men gör jag något av det där? Nej jag bara sitter här i soffan, ihopkurad, och gör inte många knop alls. Försöker intala mig själv att det är okej att det är så här när man är sjuk. Men det går inget vidare.

Man kanske skulle försöka pressa i sig något litet att äta iaf, så magen får något att jobba med. Och sedan kanske faktiskt ta och klä på oss och släpa oss ut till tvättstugan för att kolla om det finns någon tvätt tid? Man kan ju leka lite på vägen dit.. Får se hur vi gör, för går vi ut får lilleman bara mersmak på att vara ute, så då kommer vi väl oss inte in igen ;)

Nej, mer kaffe, det blir bra.