Imorgon börjar allvaret igen. Det känns rätt bra ändå, har saknat gänget där borta. Det som oroar mig en smula är bara min konstanta trötthet. Min oförmåga att hålla ögonen öppna på förmiddagarna. Kliver upp och sen däckar jag efter bara nån timme eller två. Det är lite skrämmande. Men kanske går tröttheten över bara man kommer bort dit och kommer igång? Jag hoppas på det iaf. För har verkligen varit jobbigt trött på sista tiden. Har varit på vårdcentralen angående tröttheten och huvudvärken. Men de säger bara spänningshuvudvärk då alla värden och allt annat ser bra ut. Så får väl gå på det då. Om ett annat så tänker jag försöka ta mig en tur till optikern snart, för att kolla ögonen. Dom kan ju ha något att göra med huvudvärken. Var ju ändå 1½ år sedan jag kollade synen sist, så det kan ju mycket väl ha ändrats.

Känns som det har varit en bra sista helg av ledigheten. Vi har träffat folk och umgåtts och haft det allmänt trevligt. Dock har väl tröttheten förstört lite, och jag har väl inte orkat vara fullt så trevlig och social som jag kanske brukar vara. Men de flesta verkar ha haft överseende med det, vilket känns bra.

Nu har jag precis satt igång en maskin tvätt inför kommande veckan, så det finns lite rent att ta på sig. Tvivlar dock på att det hinner bli torrt tills imorgon. Men det finns nog annat att ta på sig imorgon.

Anton har sin farfar och farbror på besök idag. Han är jätteglad att dom är här och hälsar på. Nu är alla grabbarna ute en stund. Och jag passade på att få några minuter för mig själv, man behöver det ibland. Alldeles tyst och skönt här hemma nu. Jag ska alldeles strax ta och sätta igång med någon middag. Så att vi får bli mätta och belåtna idag också.

Är det bara att inse att hösten är här nu eller? Det är mycket kyligare ute, och löven börjar sakta falla från träden. Och det känns som höstluft ute nu. Är sommaren redan slut nu? Eller vad är det frågan om? Jag känner att jag är inte riktigt redo för höst ännu. Jag ville ha lite mer sommar. Nåväl, är väl bara att gilla läget helt enkelt.

Detta är min sista lediga vecka. Sen drar arbetsträningen igång igen. Det är med lite blandade känslor. Men det kommer bli kul. Saknar ju gänget där borta. Saknar att ha något att göra. Men ändå har det varit skönt att vara hemma nu under sommaren, fått umgås med sambo och son. Och vi har väl varit iaf hyfsat duktiga att ta vara på tiden.

En sak som känns lite jobbig är att Anton verkar inte redo för att börja på dagis igen. Han pratar om att han inte vill dit, han vill inte leka med kompisarna där. Och sen säger han att han blir arg när mamma jobbar och han är på dagis? Undrar vad han menar med det? Nåväl, ska försöka att inte ta ut något i förskott, vi får se på måndag hur det går helt enkelt. Hoppas såklart på att det kommer gå jättebra! Han kommer nog inse när han väl är där att han har saknat fröknarna och kompisarna.

Är så himla trött. Jämt jämt jämt. Det är helt sjukt vad trött man kan vara. Jag har somnat med Anton flera gånger på sista tiden när han ska vila lunch. Och jag somnar om kvällarna när jag ska natta honom. Och jag kan somna bara ändå i soffan, vad är det frågan om liksom?! Kanske dags att kolla blodvärdet igen? Ska ju snart på 6 månaderskontroll efter operationen. 25 Augusti är det dags för återbesök. Ska bli spännande att se!

Nej, nu ska jag nog ta mig en till kopp kaffe, så kanske man kan piggna till lite. Magen gillar dock inte allt kaffe som jag häller i mig dagarna i ända.. 

Idag är det en mycket varm dag. Det är både skönt och jobbigt på samma gång. Har städat och tvättat en massa idag, skönt att äntligen fått det gjort. Det blev minst sagt lite rörigt och kladdigt här på golven när vi var många i helgen. Och nu är det skönt att kunna gå på golven utan att klibba fast ;)

Har hunnit få lite mer ordning här hemma. Men har insett att jag nog inte kommer hinna klart innan jobbet drar igång sen. Men lite i taget, till slut kommer väl alla saker få sin plats. Men jag är verkligen på god väg, och det känns bra.

Det är härligt att ha ett hem som är fint och luktar gott. Jag kanske borde börja städa varje dag! Fast det skulle å andra sidan inte sonen gilla. Tar ju ändå sin lilla tid att städa, och han gillar inte att roa sig själv någon längre stund. 

Nu är Patriks syster och hennes barn här och hälsar på några dagar. Jättetrevligt att ha dom här. Kul för Anton att få leka lite med sina kusiner också. Så roligt att han kan få en relation till dom. Så nu borde jag ju inte sitta här och sitta här. Borde gå och vara lite social ^^

Insåg nu att jag kommit efter lite med bloggandet. Och det har att göra med att vi haft besök osv. Man har ju inte direkt lust att sitta vid datorn hela tiden när man har besök. Försökte faktiskt vara lite social för en gång skull ;)

I torsdags kom min storasyster med familj från Stockholm hit. Det var himla trevligt att få ha dom här i några dagar. Första dagen umgicks vi bara och hade det gott, gick till en lekpark på kvällen för att trötta ut barnen lite. Roligt hade dom, och vi vuxna med! Jag åkte rutshkana och blev som barn på nytt ;)

Fredagen så visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Så jag kom med den fantastiska idén om att vi skulle dra till lek och buslandet! Och det gjorde vi såklart! Fick tjata liite bara, men sedan tyckte alla att det var en bra idé. Så vi tog bussen dit, vi lämnade Antons vagn hemma, och han var helt överlycklig. För han kände sig som en stor pojke som fick åka buss och sitta i sätet istället för i vagnen.

Och när vi kom fram till lek och buslandet så började vi leka och busa på en gång såklart. Grabbarna slängde sig in i leklandet och bara busade järnet, vi vuxna var inte sena att haka på. Jag har ju länge haft som ett litet mål att kunna fara på lek och buslandet och leka med Anton överallt, och vet ni, mina damer och herrar, jag fick plats överallt där! Herrejisses vilken underbar känsla! Jag åkte kanor, klättrade, var som en femåring på nytt, och det var så roligt. Vi röjde fram tills vi alla var helt genomsvettiga, och vi hade så himla roligt. Men vi orkade inte vara där alla tre timmarna som vi hade betalt för, 1½-2 timmar räckte gott och väl, sen var vi helt slut på hela bunten. Och vi traskade sedan iväg till bussen igen. Bussen som skulle ta oss hem.

När vi satt och väntade på bussen så var lilleman jättetrött. Hade vi haft vagnen med hade han bergis somnat på direkten. Men han var väldigt uppspelt och skuttade runt. Och rätt vad det är så snubblar han till och ramlar med ansiktet före rakt ner i asfalten. Stackars mammas lilla älskade hjärta. Lyfte upp honom och det bara rann blod från munnen. Och skrapsår mellan munnen och näsan. Ledsen som bara den var han. Torkade bort allt blod, och till slut slutade det att blöda. Lyckades se att ena framtanden var yttepyttelite intryckt. Och han fick sveriges fläskläpp. Har idag ringt till tandläkaren och vi fick en tid nästa vecka för att kolla så att det inte blev något allvarligt med tanden där. Bättre att kolla en gång "för mycket" än "en gång för lite". Det tycker jag iaf!

Lördagen så var alla trötta och sega efter fredagens besök på lek och buslandet. Inte förrän fram mot eftermiddagen orkade vi hitta på något, eller ja, snarare mot kvällskvisten. Och då bestämde vi oss för att ta med barnen till skogen. Dom var jätteförväntansfulla och när vi väl kom fram till skogen så hade dom jättekul. Vi plockade massor med hallon och blåbär, samlade på oss ett och annat myggbett. Och själv lyckades jag stoppa handen rakt in i en stor "bukett" med brännässlor, kan säga att jag inte rekomenderar er att testa det själva ;) 
Efter bärplockningen blev det korvgrillning i skogen. Det var supermysigt. Och sen bestämde vi att vi skulle baka paj av alla bären vi hade plockat. Men klockan hant bli för mycket innan vi kom oss hem.

Söndagen blev det pajbakning. Gabriel tjatade om paj från det att han klev upp, men när den väl var klar så ville han inte äta alls, haha rackarunge! Men det blev en väldigt god hallon/blåbärspaj, muums! Sen efter pajen så åkte syster med familj hem igen. Det blev himla tomt och tyst med detsamma. Önskade dom hade kunnat stanna lite längre. Det var himla mysigt att ha dom här.

Försökte mig på lite städning när dom hade åkt. Men det gick inget vidare. Hittade inte inspirationen riktigt. Men dammsög och dammtorkade iaf. Och diskade ett berg med disk. Hade tänkt att jag skulle städa idag istället, för imorgon får vi mer besök. Men det blev ingen städning idag heller. För på förmiddagen blev det en tripp till Ica Maxi, det var underbart väder! Det var så himla skönt. Sedan på eftermiddagen fick jag besök av min vän Agneta! Himla kul att träffa henne igen, det var jättelänge sedan sist. Fick en jättefin blomma av henne! Tusen tack Agneta!

Och lilleman har varit vaken hela dagen lång. Blev ingen middagslur för honom idag. Och det har gått över förväntan! Lite gråt och extra gnäll har det såklart varit, men inte så mycket. Han börjar bli storkillen nu! Och han slocknade på några få minuter nu på kvällen, mammas duktiga storkille <3

Jag och min älskling har suttit här med varsin kaffekopp och tittat på Tusenbröder. Det är så himla bra så man kan inte få nog! 

Jag kan inte förstå att tiden går så himla fort. Det är kanske inte så konstigt att man känner sig så stressad. Det känns som man varje gång man blinkar försvinner ett par veckor. Gillar inte den känslan, och jag vet inte hur jag ska komma ifrån det "tillståndet". Det är svårt att förklara hur det känns, men tiden bara rinner mellan fingrarna på mig, och jag känner mig konstant stressad. Har svårt att koppla av, ta saker och ting som dom kommer. Och hur lite eller mycket jag än hinner göra på en dag så blir jag ändå aldrig nöjd, känner alltid att jag borde hunnit lite bättre, lite mer. Gillar inte det alls. Och jag vill att tiden ska gå i en takt så att man hinner med. Men just nu snurrar dagarna bara på, bara åker förbi i en hiskelig fart.

Dom senaste dagarna har vi iofs varit ute mycket. Måndagen tog vi en heldag på stan, det var riktigt skönt att komma hemifrån lite. Och vi fyndade även lite på stan. Jag köpte bland annat en ny mobil till mig. Kände att det vart ett stort måste då min förra telefon krånglade mottagningen på. Rätt som det var försvann bara teckningen och ingen kunde ringa eller skicka sms. Och så kunde den ligga i flera timmar, ända tills jag upptäckte det och då var jag tvungen att starta om den för att teckningen skulle komma tillbaka. Och som småbarnsförälder fungerar det inte att ha en sådan telefon. Speciellt inte med tanke på att Anton lätt får feberkramper. Jag vill kunna lämna honom på dagis och känna mig trygg med att dagispersonalen kan få tag på mig om det behövs. Och då krävs en fungerande telefon. Så nu har jag en ny, en fungerande, som inte teckningen fungerar på. Och det kommer kännas mycket lättare att lämna lilleman på dagis nu när det snart drar igång. Jag vet att dom får tag i mig om det behövs. Så slipper jag gå med en klump i magen och undra.

Igår tog vi oss en promenad till Biltema. Det var jättehärligt väder. Vi skulle gå för att köpa en sop till våran uteplats, för det har varit en massa barn här i omgångar och hälsat på. Och av någon konstig anledning har alla ungarna tyckt att det är roligt att hälla ut jord och sand på stenplattorna. Jag har väl inte varit fullt lika road av det hela ;) Men nu slipper jag den ångesten när dom ska hälla jord där, för nu kan jag bara sopa bort den! Härligt! 40 välinvesterade kronor som spar mig iaf några gråa hårstrån ;)

Sen efter det blev det Ica Maxi en sväng. Där blev det dyrt för jag hittade mig en jacka! En vind/regn jacka, som jag verkligen behövde. ( Men såklart har det varit sol sen dess bara för det, innan har det regnat flera dagar i rad :P ). Jag behövde verkligen en sådan jacka, för det kommer snart en ruskig höst framför oss. Men det som var konstigast av allt var storleken på jackan. Herreknut vad det kändes underligt. Provade en i storlek L först, och sa till Patrik att den här sitter väl bra? Och njäe sa han, den var väl lite stor tyckte han. Och jag tänkte att en i storlek M kommer jag aldrig någonsin i. Men Patrik insisterade på att jag visst de skulle kunna ha en i storlek M. Så jag tog och provade den. Och ja, jag kunde ha den!!! Det trodde jag verkligen inte. Köpte lite kläder tidigare i veckan också, linne, byxor och ett par leggnings, de också i storlek M!! Herreknut säger jag igen. Jag har nog aldrig haft den storleken innan, och det känns jätteunderligt! För i huvudet är jag fortfarande tjockast på stan liksom.

Idag har jag städat. Sovrummet är dock kvar att städa, så där inne ska jag dammtorka, dammsuga och torka golvet. Lämnade det till senare eftersom lilleman låg och sov där inne. Ville inte väcka honom med att jag dammsugar. Så jag ska väl ta och sätta igång där inne snart. Och sen ska vi hinna med att gå till affären en sväng också, måste köpa hem lite frukt. Frukten är sluuut, skandal!

Vill börja med att säga Grattis till min älskade mamma på hennes födelsedag! Grattis mamma, hoppas du får en fin födelsedag!

Sen vill jag fortsätta med att det är supertråkigt väder ute. Det regnar och regnar. Det regnade inte när vi klev upp. Men när jag och Anton gick ut för att rensa lite ogräs på uteplatsen så började det regna. Det måste väl ändå vara ett tecken på att jag kan låta ogräset vara ett tag till? ;)

Det har varit så himla tråkigt väder på sista tiden. Vart är sommaren? Jag hade så stora visioner om denna sommar, men ingenting blev väl riktigt som man hade tänkt det. Så vad har vi lärt oss av det? Jo, att man får ta saker och ting lite som dem kommer. Man ska inte ha för stora förväntningar och förhoppningar, det blir vad det blir. Men det är helt okej det med. Men tråkigt jag inte tänkte så i början av sommaren.

Nu när man är ute eller ens bara tittar ut får man höstkänslor. Och det känns en smula skrämmande. För på många vis känns det som sommaren knappt har hunnit börja. Men snart är det augusti och då börjar allt allvar igen. Då är det dags för Anton att återgå till dagis och det är dags förmig att återgå till arbetsträningen. Det ska bli kul, saknar gänget där borta. Men samtidigt känns det som jag vill ha lite mer tid hemma.. Men det är väl ett par tre veckor kvar, så än är inte ledigheten slut.

Har fixat och donat lite här hemma idag. Det är något jag använt sommaren till, att försöka få lite ordning och reda här hemma. Det har inte varit lätt, för Anton vill mer än gärna hjälpa till ;) Vissa dagar har det gått bättre än andra. Men känner som så att ju mer jag hinner få i ordning innan hösten och allvaret börjar, ju mindre ångest kommer jag ha då över att jag inte hinner med något hemma. Så jag ska jobba vidare de här sista veckorna, på att få ordning. Kanske kan jag sedan bara slappna av och njuta av hösten. Jag hoppas det.

Nu ska lilleman till att vila en stund. Han är sådär trött och omöjlig, bara sliter och river i allt. Så jag sa åt honom att ta med pappa och gå och vila, och det gjorde han :) Då får jag ett par minuter för mig själv här vid datorn innan jag ska fortsätta göra lite nytta, ingen rast ingen ro ;)

Dagen har varit rätt lugn. Har städat lite medans Anton sov. Dammsugade och torkade golv. Dock hann jag inte med dammtorkningen eftersom vi skulle iväg till en kompis och grilla. Men vad gör väl det, dammtorka kan jag ju alltid göra imorgon.

I morse var Anton feberfri och rätt pigg. Så tänkte att det var helt okej att gå iväg och grilla. Och han hade roligt, dock vet jag inte om dem som vi besökte tyckte att det var lika kul när lilleman gick och rörde i precis allt som han inte fick röra i ;) Tex så hälde han ut ALLA briketter till grillen på marken, busunge! Haha

Anton var väldigt trött innan vi väl kommit hem. Så han slocknade som ett ljus nästan på en gång vi kom hem. Han fikade lite först och sen somnade han. Han åt inget vidare när vi grillade, han hade väl inte tid. Så var skönt att han fikade lite innan han skulle sova. Han vaknar ju så tidigt annars för att han är hungrig. Det är nackdelen nu när han inte äter välling längre.

Nu sitter vi och kvällsfikar lite samtidigt som vi kollar på Tusenbröder. Fick bara sån himla lust att titta på det. Sen blir det till att sova, är rätt trött.

Nu är vi hemma igen efter lite sjukhusvistelse. Fick åka in med Anton igår eftermiddag på vad vi trodde bara var en koll. Vi var båda övertygade om att vi skulle få åka hem igen lika snabbt som vi kom dit. Men det blev inte riktigt så.

Det hela började efter att vi hade varit på Ikea. Anton hade varit lite trött och gnällig där, men tänkte inte mer på det eftersom han faktiskt hade vaknat jättetidigt. När vi väl kom hem från Ikea så somnade han nästan på en gång. Helt utslagen. Sen när han vaknade ville han mest sitta i mammas knä och mysa. Mysigt tänkte jag. Men nu när jag tänker efter borde det ju ha ringt en liten klocka i mitt huvud där. Men det gjorde det inte. Efter ett tag när han hade piggnat till lite så gick jag och Anton ut på uteplatsen. Men vi hann knappt ens ut så hände något underligt. Anton stod på gräset och nästa sekund bara föll han ihop, baklänges. Tur i oturen så ramlade han med huvudet på gräset, han missade precis stenplattorna. Vill inte ens tänka på hur det hade blivit om han hade rasat med huvudet i dom. Gräset är ju hyfsat mjukt. Han gallskrek iaf, så tänkte att det måste ju vara en bra reaktion. Om dom skriker är det ju oftast ingen fara. Skyndade mig fram för att lyfta upp honom. Och då märkte jag på en gång att något var fel. Han var helt lealös i kroppen. Huvudet, armarna och benen bara hängde. Han kunde inte hålla uppe sig själv alls. Rusade in med honom och satte honom i sambons knä, och själv tog jag telefonen och ringde sjukvårdsrådgivningen. Tack för att dom finns säger jag bara! Och under tiden jag väntade på att komma fram där så tog jag fram febertermometern och sa åt Patrik att kolla en temp på honom. För någonstans ringde en klocka om att det ju faktiskt kunde röra sig om någon slags feberkramp. Men han hade ju ingen feber, trodde jag. Men tempen visade 39,3. Så jo, nog hade han feber alltid. Pratade med rådgivningen och de tyckte att vi kunde avvakta, och om de hände något mer konstigt eller så skulle jag ringa igen. Det kändes helt okej. För Anton var nästan sig själv igen efter bara några minuter. Det enda skillnaden var att han inte kunde prata ordentligt, han bara sluddrade.

Han fick ipren mot febern och efter en stund satte vi oss för att fika. Då kom nästa konstiga grej, han tappade smörgåsen och rörde armarna på ett konstigt vis samtidigt som ena handen var aningen krökt. Det kändes inte riktigt riktigt. Så jag tog telefonen och ringde rådgivningen igen. Vid den tidpunkten var det närmare en timme sedan jag hade pratat med dom tidigare. Och eftersom det ändå hade gått en timme mellan de konstiga händerlserna så tyckte de att vi skulle åka in med Anton till akuten så att någon fick kolla på honom. Och vi kände att det var bäst att åka in med honom. Så vi packade ihop lite småsaker vi kunde behöva. Men vi var övertygade om att bli hemskickade nästan på en gång igen.

Vi kom till akuten och fick snabbt komma in och få ett eget rum. Anton var väldigt trött vid det laget och somnade nästan där han satt i min famn. Klockan var närmare 19 på kvällen och han hade varit uppe tidigt den morgonen och inte sovit särskilt länge på dagen. En läkare kom in och tyckte att Anton skulle få vara kvar över natten för observation. De ville se ifall han fick någon fler sådan där episod så de fick se hur det ter sig. Speciellt med tanke på att han hade haft det två gånger på samma dag, vilket han aldrig haft tidigare. Så vi ställde in oss på att ligga kvar. Inte så kul att sova på sjukhus så visst fick jag lite magont så fort hon sa att vi skulle bli kvar, men jag gör vad som helst för min son!!

Anton hade lite skumma rörelser för sig medans vi väntade på att en sköterska skulle komma in och ta prover och sätta en nål. Frågade om han hade ont någonstans eller om han bara dummade sig. Och han svarade att han bara dummade sig. Men det såg inte riktigt ut som han gjorde det. Sen kom sköterskan in och hann inte ens börja ta prov eller så förrän Anton började krampar på riktigt, ett ordentligt krampanfall där han var medvetslös och allting. De han hade tidigare på dagen var han ändå vid medvetande. Men detta anfall var ändå inte lik de tidigare han haft, det var lugnare på något vis, fastän han krampade med hela kroppen. Det kom läkare inspringandes efter att sköterskan kallade på hjälp. Det kom även in en kvinna som jobbade på ambulansen, hon såg vilken dålig färg Anton hade och hon drog på stort barnlarm och så tog dom mitt barn och sprang iväg. Mitt hjärta slog tredubbla slag och jag var livrädd, fastän vi varit med om kramper så många gånger förut. Tårarna sprutade och jag sprang bara efter dom så gott jag kunde. Mitt älskade lilla barn.

Efter 4 minuter släppte kramperna av sig självt, de behövde inte ge något kramplösande. Och det var ju bra, men jobbigt att se sitt barn krampa så länge, se hur färgen lämnar kroppen och han istället blir grå/blå. Älskade lilla barn, vad du skrämmer mamma så! Jag vet inte exakt vad som hände sen, det kom folk överallt, sköterskor, läkare, narkosläkare och narkossköterskor. Och de jobbade hårt med att sätta nål på honom. Anton skrek som bara den, gjorde nog väldigt ont. Det var riktigt hjärtskärande skrik, det var riktigt jobbigt att titta på.

Sen började han piggna till lite efter ett bra tag. Han försökte prata men det var helt omöjligt att förstå vad han försökte säga. Det gick inte att tyda ett enda ord nästan. De pratade om att han skulle ligga på intensiven, ifall han skulle få fler kramper, men de beslutades att vi skulle åka upp på barnavdelningen. Och där spenderade vi natten. Anton sov mest när vi kom upp dit. Han vaknade inte förrän han fick febernedsättande, supp. Han blev ledsen då, så han vaknade till ordentligt. Vid det laget var jag dödstrött och ville inget hellre än att sova. Till slut, runt elva halv tolv fick jag honom att somna om. Sen skyndade jag mig att somna. Och hann väl sova en halvtimme timme kanske innan jag vaknade av att Anton ropade på mig. "Mamma, vart är du?". Min säng var så låg så han såg mig inte. Han satt och pratade ett bra tag, och ville verkligen inte alls somna om. Själv satt jag nog där och halvsov. Sen kom han på att han ville ju ha smörgås! Han var ju hungrig i magen, lillesöt! Så vi kallade på en sköterska och visst fick han en smörgås. Och de kopplade bort hans dropp runt kl 2, och han fick febernedsättande en gång till då, sen tog jag med mig honom till min säng så fick han sova med mig, då somnade han nästan på en gång.

Morgonen började allt för tidigt kändes det som. Hade verkligen velat sova mer, men vad ska man göra, på sjukhus får man aldrig sova ;) Anton var rastlös med en gång han vaknade, så han kutade ut i korridoren och hoppade runt, smällde i dörrar och gick in till andra patienter. Lillrackarn. Personalen gick bara och log åt honom, och tyckte det var roligt att se skillnaden, för på morgonen var han en helt annan kille än när han kom in. När han kom in var han en slagen liten hjälte. Han var så trött, så slut på. Och på morgonen var han full av bus och energi.

Dagen idag har kantats av blodprovstagningar, gråt och skrik. Anton är verkligen less på allt som har med sjukhus att göra nu. Det blir värre och värre för varje gång. Mammas älskade lilla skatt, jag önskar så att du slapp alla dessa sjukhusbesök. Nu får vi hoppas på att vi alla får hålla oss friska, länge. Men nu ska de utreda varför Anton blir sjuk så lätt och så ofta. Äntligen tar dom mig och min oro på allvar. Det tog bara 2 år?! Men nu hoppas jag dom sätter fart, så det börjar hända grejer. Ungen ska inte behöva vara sjuk så ofta!!

Nu är vi hemma igen iaf. Jätteskönt att komma hem. Det tär verkligen att ligga inne på en barnavdelning. Lyssna dygnet runt på sjuka och ledsna barn som skriker och har ont. Det är verkligen jättejobbigt. Jobbigast är det såklart att se sitt eget barn ha ont och gråta. Det skär som tusen knivar i mammahjärtat.